bananas can make us high

Nu åker vi. Exakt den där stranden är förhoppningsvis vårt första stopp. Oh hej!

Fan vad jag känner mig duktig. Får man säga så i Sverige? Skriver så att fingrarna blir sladdriga och ögonen stannar i en spänd koncentrationsblick. Det är klart man ska vara duktig och jobba när man ska få ta semester sedan. Men faktum är att det krävs rätt mycket att i flera dagar i rad göra någonting som kräver nya idéer och fantasi. Det tar liksom lite mer av den psykiska energin. Och jag är stolt över det, att jag inte fått idétorka trots att jag skrivit på så mycket olika saker de senaste dagarna. Att jag lyckats komma på nya ämnen, även om de ganska inte är topp tre mest intressanta ämnen att ta upp i till exempel en krönika. Hur mycket man än vill så kan man inte alltid toppa sig själv, även om det är bra att sträva efter det. Man får nöja sig. Det har jag svårt för. Men jag är glad över alla dessa krönikor och att jag lyckats sälja ett stort arbete. Och att jag skriver på skoluppgifter samtidigt. Ja, ibland är det skönt att konstatera det: Att man är stolt över sig själv.

Hur som helst så ska jag fortsätta skriva så att jag förmodligen till slut får träningsvärk i fingrarna. Onsdag och torsdag, men sedan så. Sedan jävlar sätter jag mig på ett flygplan med min älskade och landar i Bangkok.


Åh, förstår det inte.

Jag älskar det här. Fan vad bra det är. Kronjuvelerna i serie. Åh. Pang bom i hjärtat.

Alltså puuust. Nej, jag har inte hunnit ligga och läsa en bok i soffan. Jag har haft det mysigt och skönt, men jobbat mycket hemifrån också.
När deadline för ett arbete passerat så är man så lättad. Men när man sedan ändå stöter på ett problem efter det, så vill man gråta några skvättar. Men nu - äntligen. Känner mig lite cool när jag jobbar hemifrån och dricker kaffe och slänger in ved i elden. Känner mig dock rätt o-cool när det blir som i morse att jag i ren panik måste ändra, ringa samtal och skicka jobbiga mail. Nu är det förhoppningsvis bara att invänta resultatet i tidningen.. You'll see. Och ikväll tar jag fan ledigt på riktigt. Äter middag med Henric, Patrik och Ida och spelar spel.

ÄLSKAR att vara i hem nummer 2. Eller det kommer alltid vara hem nummer 1 för mig förresten. Alltid. Alltid. Trodde jag skulle sakna att vara hemma hos mig och Henric (åh vad förvirrande med massa hem), men det gör jag inte. Känner snarare att jag kan stanna här en evighet just nu. Springa på isen med en hund och en galen pojkvän. Gunga i gungstolen. Äta mat som jag inte köpt själv. Andas skog. Ha närmare till det andra jobbet. Ha hunden sovandes på mina fötter. Och dagen till ära kom min gamle, gode vän Fredrik på kafferep. Fredrik är bra. Saknar vårt häng. Kan skratta riktigt högt när jag kommer på något av alla hans citat från förr. Har nog ingen vän som har sagt så mycket konstiga, roliga grejer. Apropå förr i tiden..

Det här blir en bra vecka med lugn och ro, blandat med roligt arbete. Har tagit mig ut till skogarna för att vara hus- och hundvakt. Skönt att rota i mammas och pappas kylskåp, starta varje dag med att gå en promenad med hunden, elda i spisen, laga mat i ett stort kök, ligga i soffan och lösa korsord och läsa bra böcker jag fått i födelsedagspresent av två bästa. Och skriva, skriva, skriva. Måste skriva på många saker för att verkligen kunna ha semester när jag är i Thailand. Måste förbereda krönikör och skolarbeten och ett annat skrivjobb. Men det är ju bara roliga saker också. När jag skjutsade mamma och pappa till Arlanda i morse, så kändes det så overkligt att jag ska dit om en och en halv vecka, för att själv åka i väg. Åh. Längtar larvigt mycket.

Jag har en förmåga att ta in allting jättemycket ungefär hela tiden. Rätt bra egenskap, men jävligt jobbigt också. Ikväll tittade jag på en dokumentär jag funderat på att se länge: Underkastelsen. Fruktansvärt tungt att inse fakta gång på gång. Vilken skitig, och då menar jag bokstavligen talat, värld vi lever i. Hur mycket människan förstör för sig själv. Det är äckligt och overkligt att inse att det verkligen är sant att vi stöter på gifter överallt hela tiden. Det går inte att skaka på huvudet och låtsas till det händer någonting farligt i ens eget liv. Det finns där. Hela tiden. Och det värsta är att vi överför detta till dem som ska bli våra barn, utan att de får en endaste chans att påverka det. Att vi överför kemikalier från våra kroppar till deras oavsett vi vill eller inte. Att vi har flera hundra kemikalier i våra kroppar. De ska inte vara där. Fattar ni? Eller skakar ni på huvudet ändå?
Folk brukar fråga mig hur jag orkar tänka på allting. Det orkar jag inte. Men jag orkar fan inte blunda för det heller. Alla borde kolla på den här dokumentären. Här är en länk.

♥ Jag ska skriva hela våren också. Läsa fortsättningskurs. Alltså fy fan vad jag är glad.
♥ Om lite mer än två veckor lever jag det skönaste, finaste livet på mina favoritställen i världen. Dricker Chang och äter stark mat. Och läser, läser, läser och åker moped med Henric i höga berg med regnskog och apor som omgivning. Och jag dör lite när jag tänker på Khao san road i Bangkok, och att jag ska vara där. Fattar inte att det är sant att jag ska tillbaka till det jag ser på fotografierna och får ont i magen av saknad av.
♥ Jag hade en fullproppad och alldeles förträfflig födelsedag igår.

Det här nyårsfirandet kommer jag att minnas länge. Perfekt var det. Kom i säng klockan 05.30. Inte dåligt. 2011 var ett riktigt bra år. Det ska bli en sammanfattning den här gången.

Idag skriver jag på min sista skoluppgift för det här året. Sedan går jag och handlar mat och bubblor (som vi säger) med vänner till i morgon. Sedan har jag hemma-spa från topp till tå med fina ekologiska naturprodukter som jag fick i julklapp av mina bästa svärisar. Och laddar till vår nyårsfest. Bra dag.
Så idag känner jag mig lite mer så här.. Överdriven.

Lugn.
Cool.

Att det är vi. Att man kan älska så högt och så mycket. Att man kan känna sig så jävla kär varenda dag i över fyra år.
Att man inte vill ha någonting annat i världen.

Mycket i huvudet. Men mycket kul. Mycket duktigt.

Över tallarna strålar ett obekvämt ljus. Det tränger sig genom mina tunna gardiner och stör mina ögon. Jag sitter för ovanlighetens (ironi) skull och skriver. Fast nu skriver jag på sådant jag inte skrivit på länge. Nu skriver jag sådant som man måste skriva på inför en intervju. Försöker mig på ett frilansjobb. Om en timme har jag bjudit in Jenny för en fikapaus. Och efter det ska jag cykla iväg för att intervjua. Sedan ska jag fortsätta jobba. Men så var det ju pluggandet också. Måste skriva på det. Så vad gör jag här, på min blogg? Andas lite. Strukturerar lite.

Det är händelserika tider. Förstår som vanligt inte var månaderna försvann. Kan inte bestämma mig för om jag ska skriva ner ungefär allting, så jag minns lite mer vad det var jag egentligen gjorde. Sedan augusti så känns det nästan som att någon kastat mig fram till dagen det är nu. Har fokuserat mycket på att skriva, men tycker ändå inte att jag kommit tillräckligt långt. Måste ha mer tid. Har dock haft världens bästa höst med tanke på att fokus har legat på det jag vill göra mest. Varenda höst borde vara så. Om knappt fyra veckor åker jag tillbaka till mina bästa ställen i Thailand. Kan inte förstå att det är sant, eftersom att jag inte hunnit planera någonting inför det. Men när jag och Henric ligger en kväll som denna och tittar runt på hotell, så kittlar det i magen. Vi ska verkligen tillbaka. Men fram till dess har jag mycket att göra. Väldigt mycket. Jag tror att jag verkligen lever. Att det är så här man gör det.