bananas can make us high

Älskar dagarna när vi strosar runt. Tittar på naturen som slår ut och skrattar åt märkliga saker och diskuterar viktiga grejer. Det är något så otroligt fint att vara tillsammans med Henric.

Helgen var fin som fan, och tung med många tårar när vi hade minnesstund för Henrics farmor. Den här veckan är det så jävla mycket att jag blir rätt stressad av bara tanken. Packa, flytta, skriva och strukturera allt mitt skrivande (=vara färdig med mitt manus), jobba hos gummorna och gubbarna och så försöka hålla energin uppe då.

Ikväll är de bästa vännerna samlade i Göteborg. Jag är i Rånäs. Är inte ledsen? Jo! Hade varit så himla underbart att vara där. Men här är det ju ändå som sommar med larvigt höga grader. Jag har sällskap av min kärleksgud Eros. Jag får lite bättre skrivro. Skogsluft i lungorna. Jag och Henric ska grilla ikväll. Blev från ledsen till glad av att tänka på att få grilla. Mat gör mig lycklig.

Det där hjärtat håller på att explodera.
Ett
två
tre
och så poff. Alla delar flyger i olika riktningar.

Jag har börjat fotografera så mycket med telefonen. Det är roligt eftersom att det är spontana bilder. Men det är tråkigt med så taskig kvalité, och då har jag Henric ändå köpt en ny kamera precis. Men den orkar man ju inte släpa på hur som helst. Suck. Hur som helst har detta fotograferats de senaste dagarna.

Jag har blivit bjuden på födelsedagskalas. 2 stycken faktiskt. Och varit sprungit på vackra platser.

Hängt med min lillskit och köpt presenter till en fin person.

Hon bjöd oss nämligen på födelsedagskalas. Vem om inte Ida? Såklart ska världens bästa Eros alltid vara med.

Min bror lagade världsgod lasagne till kalaset och vi hade en bra tisdagskväll.

Dricker kaffe ur mina muminmuggar jämt.

Varit med Therese i tre dagar och bjudit på henne på lunch.

Hängt i mitt kök och stannat och tittat på fina saker.

Nu är vi där. När jag packar ner den där förbannade vinterjackan och mina tomat, basilika -och timjanplantor blommar och när det äts födelsedagstårta utomhus och promenaderna kan vara ett enda strosande istället för stressande och när det luktar när man går förbi en blommande trädgård, ja, när det verkligen luktar helt magiskt mycket och när springturerna är i endast tunn tjocktröja och när jag dricker årets första (för det är alltid det godaste) glas rosé på framsidan av huset i stekhet sol hos mamma och pappa och blir bjuden på grillad middag och promenerar med lillasyster på kullerstenarna och ser att folk redan börjat gå i kortbyxor. När vi är där så kan man liksom skjuta undan att det är trubbel med andra grejer och att man blir så trött så man nästan ger upp med andra saker. När man är där kan man andas i lycklig takt och känna den där bästa känslan därinne. Och det absolut finaste i världen är att mina älskade vänner är hemma den här veckan. Börjar nästan gråta av lycka.

Har umgåtts med mina älskade systrar och världens underbaraste hund i veckan. Fan så fint.

Många gånger tänker jag på människorna som ska läsa det jag skriver här, många gånger gör jag det inte. Många gånger tänker jag på de som jag vet läser, och därför skriver jag på ett sätt som jag vet att de förstår, eller bara namnen på de jag hänger med, för att de vet vilka det är jag pratar om. Då undrar jag lite hur intressant det kan vara för folk som inte har en aning om vad jag snackar om? Det är ju så lite som jag förklarar av det jag skriver, för de jag tänker på när jag skriver förstår oftast ändå. Och då tänker jag så här va (älska va), undrar ni andra någonting så fråga. Ja, fråga vad sjutton som helst om ni vill. Jag gillar frågor. Bara så ni vet ifall det är någonting liksom.

Igår lagade jag vegetarisk moussaka med bland annat dessa ingredienser. Glömde ju ställa fram aubergine innan jag fotade. Det var ju det som var huvudingredienser kan man säga. Och så bechamelsås med fetaost i. Det var väldigt gott.

Varenda gång jag pratar med min vän så blir jag lite extra påmind om hur mycket jag saknar henne. Underbara, fina, knasiga Therese. Det är snart fyra år sedan. Vi åt upp ett kexpaket. Jag minns inte om vi hade någonting att dricka till. Kan tycka att det låter himla torrt utan. Vi kände inte varandra och det var bara hon och jag mitt på en gräsmatta. Några år senare är hon en av de viktigaste.
Hon är världens bästa på att peppa mig. På att ge mig energi och positiva sidor av det som är tungt. Hon är världens bästa på att göra att jag tror på mig själv. Hon är den som säger de finaste sakerna till mig. Som gör att jag blir alldeles lugn och varm och full i hjärtat. Hon är den som är försiktig, ganska lugn och som många kanske anser som tystlåten. Hon vill bara inte säga vad som helst till vem som helst. Därför är det så extra gulligt när hon väl säger någonting som man hör att hon suttit och tänkt igenom. För mig är hon inte tystlåten, utan knäpp (på ett BRA sätt) och ganska galen. Hon gör underbara grimaser och kan svänga rätt bra med armarna och kroppen. Hon kan plötsligt komma med helt sjuka dans-moves.
Hon är helt otroligt snäll och gör småsaker för mig hela tiden. Frågar man på skoj om inte hon kan gå och hämta någonting (fast man lika gärna kan göra det själv) så gör hon det på en gång. När jag har bjudit på fika och jag kanske får ett samtal, så har hon plötsligt diskat allt som fanns i köket. När jag har varit sjuk eller mått dåligt och vi har varit på samma ställe, så har hon suttit vid mig varenda sekund. I ett tält på festival när alla vill gå på konsert så har hon varit den som legat bredvid mig. I ett rum som är fullt av mina sjukbacillusker så har hon suttit på golvet för att göra mig sällskap.
Det bästa för mig är ändå att jag kan vara precis hur som helst. Jag är aldrig på låtsas med människor, men ibland håller man kanske igen på några centimeter för att det inte passar. Men med henne menar jag verkligen hur som helst. För hon är en av få som alltid vill förstå exakt vad jag menar. Inte ta det på fel sätt, utan förstå precis vad det är jag vill komma fram till. Jag känner mig aldrig missförstådd och det är en befriande känsla. Och så är det så skönt när hon säger: "Meh, skit i om de inte fattar, då är de ju känsliga, du måste ju kunna säga som det är". Och det bästa är att hon ju är ganska tvärtom. Hon gör inte så, men hon tycker att det är helt självklart att jag ska göra det. Hon är så fin bara. Verkligen underbar. Man vill krympa henne och ha i sin bröstficka. Och jag önskar varenda dag att vi bodde i samma stad, och jag hoppas att vi kan göra det någon gång igen.

Har haft den här människan i mitt liv i snart fem år och jag vill ha honom i hela mitt liv.

I veckan gick jag och storasyster och tittade i fina affärer på söder där hon bor.

I veckan satt jag också mycket precis här och skrev och tittade ut.

Igår var det fullt av snö igen.

Och jag blev fan sur.

Men sedan sa jag till Henric att man kanske ska ta lite lätt på det ändå.

Och så gick vi hem till Patrik och Ida.

Min gulliga, underbara människa.

Blev bjudna på middag och hade det väldigt trevligt.

Och var glada över att de precis flyttat ihop.

Idag har vi ätit den där första glassen i vårsolen för i år.

Haft det mysigt.

Gått på en fin promenad.

Och jag har sagt "men ta foto här också, det är så fina husväggar!"

En hel ledig lördag tillsammans med mitt hjärta. Det känns som att det var evigheter sedan? Det var det nog inte. Vi har ätit nybakt bröd till frukost. Fyndat grymma grejer på loppis och slirat omkring på halkiga vägar med bilen. Druckit kaffe och ätit godis. Skrattat åt oss själva och saknat Thailand genom fotografier och lyssnat på Booobie Marley. Dansat fult. Ibland orkar man bara inte tänka på det som är jobbigt och det är alltid bäst att vara två. Ikväll är vi bjudna på middag hos Patrik och Ida. Det blir kult.


Äntligen en oversize jeansjacka.. Fast det var Henric som hittade den. Vi får dela, som med det mesta.